Refuseringar och lite dj..anamma

Refuseringar är sånt man måste räkna när man skickar in sitt manus till förlag. Att få ”Nej” kan verkligen kännas jobbig.
Det finns mycket att läsa om bokbranschen just nu, bokbranschen är i kris för att folk läser allt mindre och de som läser, läser färre tryckta böcker. Samtidigt får förlagen in mängder med spontanmanus, d.v.s.manus från vanliga ”Svenssons” som har en berättelse de vill ge ut och hoppas att bli antagna av ett förlag. Några som skriver om branschen har jobbat själva på förlag. De berättar att de får in en massa manus som är riktigt bra men rädslan för att ge ut böcker av totalt okända författare är stor och att man hellre tackar nej till dem. Det är inte ens säkert att de hinner läsa alla manus som de får in. Då skickar de ut en ”standardrefusering”. Här ett av dem som jag fått.

Refusering

När de droppar in i brevlådan eller mailkorgen är det lätt att deppa ihop och tänka; jaha, det var så dåligt som jag var rädd för! Eller så fortsätter man att arbeta med manuset, ber om hjälp att korrekturläsa, köpa lektörstjänster osv.
Sommaren 2016gick jag en skrivarkurs för Kim M Kimselius. Den bästa investeringen jag gjort för mitt skrivande.
På lördagskvällen läste hon det material vi hade med oss och gav oss feedback på det. Vi kursdeltagare satt runt köksbordet med våra manus i knät. Väntande nervöst på att få gå in en och en till rummet bredvid, för att få vår egna lilla stund med Kim och vårt manus.
Kim skrev senare på sin blogg om sina kurser och så här om mig:

Gunnel

Nästan i varje kurs kommer det någon som inte tror att de kan skriva. Gunnel var en av dem. När jag läste hennes berättelse for tankarna till Astrid Lindgren och Barnen i Bullerbyn. Behöver jag säga mer?

Efter att jag läst det, var det bara att köra på och våga släppa loss. Eftersom jag känner att jag varken har tid eller lust att vänta flera år på att bli antagen av ett traditionellt förlag, så fortsatte jag på spåret ”egenutgivning”. Familjen, som också är engagerade på olika sätt i böckerna kände också att ”nu kör vi själva”.
Idus förlag har den kvalitén vi vill ha på böckerna. Det är barnböcker vi ska ge ut, så det behöver vara hårda pärmar, pappret behöver vara lite tjockare, dels för att att färgbilderna inte ska lysa genom sidorna och för att tåla lite hårdare tag från barnhänder.

/Gunnel

Om Morfar och Mormors gård

Jag är uppvuxen på ett litet lantbruk i Östergötland Det är den lilla gården och mina föräldrar som är inspiration till böckerna i serien "Morfar och Mormors gård."
Det här inlägget postades i Barnböcker, egenutgivning och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s